Etikett: Egen erfarenhet

Publicerat

Vägledningen börjar med de yngre barnen

När jag väl har brottats klart med datorn och alla sladdar till SMART-boardet upphör barnsorlet. Sexåringarna sitter i halvring och stirrar på den projekterade bilden med de stora ögonen. Sedan tittar de på mig – när jag med blicken signalerar att jag ska börja.

”Hej alla!”, ropar jag engagerat. Jag får tillbaka ett glatt ”hej” i barnkör. ”Nää… Det var lite tyst. Vi provar igen!”, säger jag lite finurlig. ”Hej alla”, provar jag igen, varav barnen vrålar ”HEEEEEJ!”.

Lektionen jag håller i utgår från Kiwi-korten (se här och här). Vi börjar lektionen med en liten uppvärmning. Jag visar upp några Kiwi-bilder och frågar barnen vad de tror att det är för yrken som illustreras. Det är ofta helt fantastiska svar jag får tillbaka. På kort 22 [den jag subjektivt tolkar som elektriker] har jag bokstavligen fått höra allt: Från husbyggare till konstnär. Det blir ett bra samtal där barnen får berätta hur de tänker och varför just de har kodat korten/yrkena som de gjort.

Till varje yrkeskort frågar jag alltid: ”Är det en flicka eller pojke?”. Det märks att barnen redan har uppfattningar om vilka kön och yrken som ska höra ihop. Och det är inget konstigt. Framförallt inte om vi utgår från Linda Gottfredsons ”Theory of Circumscription and Compromise” som bl.a. beskriver när/hur kopplingen mellan kön och yrken görs.

Varje gång en Kiwi-fågel könas kontrar jag alltid med frågor som ”hur vet vi det?”; ”visst kan flickor också ha på sig en keps och jobba som elektriker?”; ”jag är ju kille och inte tror ni att jag är starkare än er lärare/mamma/whatever?” [märk: Jag är kort och liten så påståendet i sig är inte märkligt]. Och sen går jag vidare till nästa naturliga fråga: ”Och om vi inte vet om fågeln är en han eller hon – vad säger vi då?”. Ofta, men inte alltid, är det någon enstaka elev som räcker upp handen och svarar ”hen”.

På min skola har vi duktiga lärare och personal så barnen har redan i tidig ålder introducerats för konceptet ”hen”. Om de inte har introducerats för det än eller känner sig lite osäkra på begreppet är det ett utmärkt tillfälle att lansera det just då!

När ett barn väl har svarar ”hen” på det första yrkeskortet så exploderar jag av lycka, men jag svarar ofta lugnt med: ”Ja, precis! Om vi inte vet om fågeln är en han eller hon så säger vi hen”. Det mest fantastiska är att eleverna säger ”hen” i kör till nästa yrke/kort, och ropar ”HEN” till kortet efter. Jag har också kört övningen på de lite äldre barnen och det har gått riktigt bra det med.

Nej, barnen blir inte avprogrammerade på könsuppfattningar efter övningen. De svarar såklart vad de förväntas svara. Däremot tror jag att det här är en av många tidiga insatser som i det långa loppet kan bryta en hel del föreställningar om att yrken är reserverade för – eller passar bättre till – vissa kön. Härifrån gäller det att jobba kontinuerligt och långsiktigt med studie- och yrkesvägledningen. Och det är inte heller något konstigt i sig, med tanke på att läroplanen, Skolverkets allmänna råd för SYV samt Skolinspektionens helt fantastiska kvalitetsrapport pekar på samma sak: Långsiktig, kontinuerlig och kompensatorisk vägledning.

Jag kommer definitivt att återkomma på temat ”SYV för barn i de yngre åldrarna” i framtida inlägg.

[Texten är omarbetad 2023]

Publicerat

I begynnelsen skapades en naiv och optimistisk pojke…

Året är 1990. En stolt och upprymd pojke sitter längst fram i klassrummet vid sin nytilldelade bänk. Jag, pojken, väntar otåligt på att läraren ska sätta igång. Hon står glatt vid dörren och hälsar sent anlända barn och deras föräldrar välkomna. ”Kom igen, kom igen, kom igen!”, tänker jag för mig själv. ”Kan vi inte bara sätta igång med skolan nu?!”

Efter en lång och otålig väntan går läraren, eller snarare ’lärarinnan av den gamla skolan’, slutligen fram till tavlan. ”Äntligen!”, utbrister jag för mig själv i min inre monolog. Hon börjar prata på ett samlat och lugnt sätt. ”Bla bla bla blaaa”. Jag lyssnar uppmärksamt men jag varken förstår eller tar in det hon säger. Mina ögon lyser stora. Det hela känns bara så högtidligt. I bakgrunden kan man se krittavlan med de ditritade blommorna, och texten ”Välkommen!”.

När läraren är klar med sin presentation tar hon på sig läsglasögonen och börjar läsa upp namn ur klasslistan. För varje namn hon läser upp, strecks en barnhand upp och/eller följs av ett barnrop. ”När det är min tur ska jag nog ropa ’ja’ och räcka upp handen”, tänker jag för mig själv samtidigt som jag sluter nävarna inför mitt vrål. ”Tänk att fröken ska ropa upp mitt namn.”

Det blir ett plötsligt ett avbrott i namnuppläsningen. ”Folckan? [konstpaus] Folckan Serr’en’dzjil?”, artikulerar lärarinnan högtidligt och slänger sedan en blick mot mig. För en stund delar vi en magisk stund. Jag tror mig kunna utläsa ”Snart, min vän, är det din tur. Jag väntar på att du ska skrika ut ditt namn och samtidigt räcka upp handen. Du är minsann duktig!”. Jag väntar ivrigt på att denna Folckan Serr’en’dzjil någon gång ska räcka upp handen så att det kan bli min tur någon gång. Jag – kan – bara – inte – inte – vänta – längre!

Tystnaden i klassrummet bryts av mammas korrigering av läraren, längre bak i klassrummet: ”Våålkan Serengil”.

En dans, men inte på rosor

12 år senare slås dörren upp i ett tyst klassrum. En trött tonårs-Volkan kliver in i klassrummet utan penna, skrivhäfte eller bok. Han är en kvart sent. Han slalomar in mellan eleverna mot en tom bänk. ”Tjenare, hej, haha jo, hej”, säger han väsande när han passerar klasskamraterna.

Läraren avbryts i sin presentation om ideologier. Min entré var inte bara storslagen. Den lyckades även irritera läraren och de lite duktigare eleverna i klassen. ”Jaha, och vilken ideologi tillskriver du Edmund Burke, och vilka karaktäristiska drag skulle du säga att hans tankegods har?”. Jag hinner säga ”Burke vill i likhet med en konservburk…” innan jag avbryts av mobilen. ”Det är viktigt, jag måste ta det”, säger jag och dansar ut. Lärarens blir irriterad – men hans känsla övergår sedan till frustration och uppgivenhet. Han vet att jag kan och framförallt att jag är intresserad av samhällskunskapen.

Likheter

Under alla mina år som studie- och yrkesvägledare har jag stött på en och annan ungdom jag känner igen mig i. Även om vi inte alltid delar på liknade livsberättelser kan jag känna igen tendenser gällande dynamiken mellan dem och deras föräldrar, destruktiviteten i de egensanktionerade sovmorgnarna och nonchalansen mot lärarna (och framförallt det egna lärandet).

Hur påverkar min erfarenhet och mitt sociala arv mötet med eleverna? Är det något jag ska förvalta och använda? Eller är risken att jag försöker korrigera mina egna misstag genom eleverna jag träffar? Jag vet faktiskt inte. Jag vill dock tro att min erfarenhet och mitt arv lyser igenom när jag bekräftar/formulerar elevernas berättelser och att eleverna på så sätt känner sig sedda och bekräftade av mig.

[Texten är omarbetad 2023]

Publicerat

Mamma, pappa och SYV

Året är 1997. Jag och mamma promenerar mot skolan. Vi går från det segregerade och stigmatiserade bostadsområdet. Mamma är fint uppklädd inför kvartssamtalet. På vägen tjatar hon om att jag kanske också skulle ha klätt upp mig – eller åtminstone tvätta bort allt vax jag har i håret. ”…men mamma!” gnäller jag tillbaka på turkiska.

20 minuter senare befinner vi oss utanför ett tomt klassrum. Mamma hälsas välkommen av klassläraren. Själv får jag ett formellt ”Hej Volkan”. Sedan instrueras vi att sätta oss. Klassläraren slår upp mitt uppslag pärmen och berättar monotont om provresultat, närvaron och hur det går för mig. Mamma påpekar att jag borde jobba hårdare och framförallt göra mina läxor när hon får höra att jag inte är ett MVG-barn: ”Han spelar bara på hans Indento…”. ”Det heter Nintendo!”, rättar jag mamma samtidigt som jag sitter med armarna i kors och surar.

Läraren försäkrar mamma om att det går bra för hennes son och att han varken behöver särskilt stöd eller börja om. Han har kanske inte alla rätt på proven, men det går definitivt framåt, ja, eller till och med bra. Mamma känner sig förvirrad. Hon tänker tillbaka till de egna skolåren i Turkiet. Där gjorde hon minsann läxorna varje dag – och då gick det sisådär för henne. Hennes son spelar däremot Indento dagarna i ända och lyckas ändå hyfsat i skolan. ”Jag fattar ingenting”, tänker hon för sig själv.

Inga läxor idag? Varsågod och hitta på egna!

Hemma är förväntningarna och kraven på mig skyhöga. ”Voooolkan (!), har du gjort dina läxor? Vad då att du inte har några läxor?! Då får träna på gångertabellen. Gångertabellen! Annars slänger jag ut din Indento. Ja, ja, Nintendo då!”. Diskussionen var ungefär identisk när gymnasiet var på tal. ”Vooolkan (!), har du valt natur? Det spelar ingen roll att du inte tycker om matematik. Det är för att du inte gör dina läxor!”.

Hemma hos oss var bokhyllan fylld med porslinsfigurer och prynadssaker. Skönlitteratur hade vi nog inte hemma (möjligen inlåsta i syrrans rum bland affischer på New Kids on the Block, Michael Jackson-kassetter och OKEY-tidningar. Jag varken ville eller fick gå in där). Den enda litteraturen vi hade hemma, som jag kommer ihåg på rak arm, är den turkisk-svenska ordboken. Den användes flitigt i samband med att mamma tittade på nyheterna.

Vi hade helt enkelt inte det kulturella kapitalet som premierade studier. Trots det satt jag med mamma vid köksbordet och tragglade läxor eller gångertabellen. Om inte hennes svenska räckte till för att gå igenom de lite svårare texterna så fanns det alltid en gångertabell att öva på… ”Voooolkan (!), vad är åtta gånger åtta?!”

Transformering och nya aspirationer

Mamma var väldigt mån om att hennes son minsann skulle studera. Hon var starkt övertygad om att nyckeln bort från bidragsberoende och vår socioekonomiska situation låg i framgångsrika studieresultat. Inte nödvändigtvis för att kunskapen i sig hade ett egenvärde. Det var mer en fråga om att hårt slit i skolan helt enkelt öppnade vägarna för akademiska studier och i och med den en gynnsam karriär. Nu i backspegeln är jag inte ens säker på att akademiska studier i sig är eftersträvansvärt. Bildning, oavsett det sker genom en studiecirkel, egenstudier på biblioteket eller föreläsningar på YouTube, är minst lika creddigt i min bok.

Under min uppväxt och framförallt i ungdomen rättades mina tankemönster efter akademiska-studier-är-det-enda-gångbara-normen. Det var inte enbart en fråga om prestige. Nej. Parallellt löpte en stark framtidstro och längtan efter att bli något utöver det vanliga. I min omvärld var det vanliga socialbidrag, förfallna bostadsområden och låglönejobb. Författarna Gray Poehnell och Norman E. Amundson sätter ord på mina resonemang jag hade i ungdomen och paradigmet jag levde i, i de inledande självbiografiska skildringarna i boken Hope-Filled Engagement (2011, s. 29):

[E]ducation was viewed as the way out of poverty and one’s social situation. We were all encouraged to consider post-secondary education.

Alla som har jobbat med elever från mindre gynnsamma sociala förhållanden har säkert stött på en och annan ungdom med liknande bakgrund som mig, och inte minst med liknande upplevelser som jag hade: Ungdomar från utanförskapsområden som reproducerar och agerar ombud för en romantiserad syn på akademiska studier. Detta tydliggörs oftast i samband med utvecklingssamtalet eller gymnasievalet, när föräldrarna får möjlighet att högt formulera sina ambitioner åt sina ungdomar, och som de ofta agerar efter.

Att misslyckas var uppenbarligen inte så farligt

Jag ser inga som helst fel i att föräldrar engagerar sig för och har höga förväntningar på sina barn – eller för den delen att eleverna har ambitiösa planer. Det är nyckelfaktorer för framgångsrika studier. Däremot är det väldigt trist när elever utesluter yrkesprogram och/eller väljer utbildningar de inte är helt peppa på, bara för att vara föräldrarna/föräldern till lags. Det öppnar dock upp för nya ingångar och konstruktiva diskussioner om eleverna inte blir antagna till de utbildningarna, för att de antingen saknar behörighet eller inte har poäng nog.

Jag kom inte in på Naturvetenskapsprogrammet som jag, och framförallt mamma, hade hoppats på. ”Okej, Volkan. Du kom inte in, men jag hoppas att du går på gymnasiet i alla fall”, sa mamma i samband med det bistra antagningsbeskedet. Det var inte farligare än så. Inga utskällningar, antydningar till att jag var dum i huvudet, ingen besvikelse… Och bara där släppte en stor del av min ångest och känslan av misslyckande. Och betryggande nog vågar jag påstå att jag enbart har stött på föräldrar som stöttar, och intar en ny realistisk position när deras barn möts av ett negativt antagningsbesked, inte uppnår de skyhöga poängen eller till och med inte kvalificerar in sig till utbildningarna föräldrarna hade hoppats på.

Efter att ha gått igenom reservlistorna på Gymnasieantagningen kom jag in på Omvårdnadsprogrammet, som det hette på den tiden, och där kunde min berättelse om gymnasiet ha slutat lyckligt – men icke! ”Lyckligtvis” dök det upp en plats på Naturvetenskapsprogrammet och jag tackade ja, utan att tveka. För att göra en lång historia kort resulterade programbytet i ett totalt misslyckande och avhopp. Det var helt enkelt för svårt och jag var inte kapabel att tillgodose mig utbildningen. Efterföljande läsår landade jag på Samhällsvetenskapsprogrammet. Jag kunde aldrig ha hamnat mer rätt!

Inkludering av föräldrarna i studie- och yrkesvägledningen?

Hur skulle min och många andra ungdomars historia bli om studie- och yrkesvägledningen även involverade föräldrarna? Jag menar inte enbart information och möjlighet för föräldrarna att ställa frågor – utan studie- och yrkesvägledning som en mer kvalificerad insats. Jag tror att Parent Involved Career Exploration (PIECE) och andra närliggande metoder/koncept skulle kunna vara ett utmärkt sätt skulle bryta invanda mönster.

Studie- och yrkesvägledning skall förvisso vara elevcentrerad. Därför är det en sund ryggmärgsreaktion att ställa sig frågande till att involvera föräldrarna i vägledningen. Å andra sidan bör man fråga sig vilken nytta intensiva vägledningsinsatser har om föräldrarna ändå drar åt ett annat håll eller om hemmets kultur överskuggar elevens egna beslut inför gymnasievalet.

Jag inser givetvis att det finns många risker med att bjuda in föräldrarna in i vägledningen. Syftet ska vara glasklart från början och vägledaren skall vara bekväma i rollen som samtalsledare – även för vuxna! I annat fall kan sessionen bli en rejäl flopp.

[Texten är omarbetad 2023]