Året är 1997. Jag och mamma promenerar mot skolan. Vi går från det segregerade och stigmatiserade bostadsområdet. Mamma är fint uppklädd inför kvartssamtalet. På vägen tjatar hon om att jag kanske också skulle ha klätt upp mig – eller åtminstone tvätta bort allt vax jag har i håret. ”…men mamma!” gnäller jag tillbaka på turkiska.
20 minuter senare befinner vi oss utanför ett tomt klassrum. Mamma hälsas välkommen av klassläraren. Själv får jag ett formellt ”Hej Volkan”. Sedan instrueras vi att sätta oss. Klassläraren slår upp mitt uppslag pärmen och berättar monotont om provresultat, närvaron och hur det går för mig. Mamma påpekar att jag borde jobba hårdare och framförallt göra mina läxor när hon får höra att jag inte är ett MVG-barn: ”Han spelar bara på hans Indento…”. ”Det heter Nintendo!”, rättar jag mamma samtidigt som jag sitter med armarna i kors och surar.
Läraren försäkrar mamma om att det går bra för hennes son och att han varken behöver särskilt stöd eller börja om. Han har kanske inte alla rätt på proven, men det går definitivt framåt, ja, eller till och med bra. Mamma känner sig förvirrad. Hon tänker tillbaka till de egna skolåren i Turkiet. Där gjorde hon minsann läxorna varje dag – och då gick det sisådär för henne. Hennes son spelar däremot Indento dagarna i ända och lyckas ändå hyfsat i skolan. ”Jag fattar ingenting”, tänker hon för sig själv.
Inga läxor idag? Varsågod och hitta på egna!
Hemma är förväntningarna och kraven på mig skyhöga. ”Voooolkan (!), har du gjort dina läxor? Vad då att du inte har några läxor?! Då får träna på gångertabellen. Gångertabellen! Annars slänger jag ut din Indento. Ja, ja, Nintendo då!”. Diskussionen var ungefär identisk när gymnasiet var på tal. ”Vooolkan (!), har du valt natur? Det spelar ingen roll att du inte tycker om matematik. Det är för att du inte gör dina läxor!”.
Hemma hos oss var bokhyllan fylld med porslinsfigurer och prynadssaker. Skönlitteratur hade vi nog inte hemma (möjligen inlåsta i syrrans rum bland affischer på New Kids on the Block, Michael Jackson-kassetter och OKEY-tidningar. Jag varken ville eller fick gå in där). Den enda litteraturen vi hade hemma, som jag kommer ihåg på rak arm, är den turkisk-svenska ordboken. Den användes flitigt i samband med att mamma tittade på nyheterna.
Vi hade helt enkelt inte det kulturella kapitalet som premierade studier. Trots det satt jag med mamma vid köksbordet och tragglade läxor eller gångertabellen. Om inte hennes svenska räckte till för att gå igenom de lite svårare texterna så fanns det alltid en gångertabell att öva på… ”Voooolkan (!), vad är åtta gånger åtta?!”
Transformering och nya aspirationer
Mamma var väldigt mån om att hennes son minsann skulle studera. Hon var starkt övertygad om att nyckeln bort från bidragsberoende och vår socioekonomiska situation låg i framgångsrika studieresultat. Inte nödvändigtvis för att kunskapen i sig hade ett egenvärde. Det var mer en fråga om att hårt slit i skolan helt enkelt öppnade vägarna för akademiska studier och i och med den en gynnsam karriär. Nu i backspegeln är jag inte ens säker på att akademiska studier i sig är eftersträvansvärt. Bildning, oavsett det sker genom en studiecirkel, egenstudier på biblioteket eller föreläsningar på YouTube, är minst lika creddigt i min bok.
Under min uppväxt och framförallt i ungdomen rättades mina tankemönster efter akademiska-studier-är-det-enda-gångbara-normen. Det var inte enbart en fråga om prestige. Nej. Parallellt löpte en stark framtidstro och längtan efter att bli något utöver det vanliga. I min omvärld var det vanliga socialbidrag, förfallna bostadsområden och låglönejobb. Författarna Gray Poehnell och Norman E. Amundson sätter ord på mina resonemang jag hade i ungdomen och paradigmet jag levde i, i de inledande självbiografiska skildringarna i boken Hope-Filled Engagement (2011, s. 29):
[E]ducation was viewed as the way out of poverty and one’s social situation. We were all encouraged to consider post-secondary education.
Alla som har jobbat med elever från mindre gynnsamma sociala förhållanden har säkert stött på en och annan ungdom med liknande bakgrund som mig, och inte minst med liknande upplevelser som jag hade: Ungdomar från utanförskapsområden som reproducerar och agerar ombud för en romantiserad syn på akademiska studier. Detta tydliggörs oftast i samband med utvecklingssamtalet eller gymnasievalet, när föräldrarna får möjlighet att högt formulera sina ambitioner åt sina ungdomar, och som de ofta agerar efter.
Att misslyckas var uppenbarligen inte så farligt
Jag ser inga som helst fel i att föräldrar engagerar sig för och har höga förväntningar på sina barn – eller för den delen att eleverna har ambitiösa planer. Det är nyckelfaktorer för framgångsrika studier. Däremot är det väldigt trist när elever utesluter yrkesprogram och/eller väljer utbildningar de inte är helt peppa på, bara för att vara föräldrarna/föräldern till lags. Det öppnar dock upp för nya ingångar och konstruktiva diskussioner om eleverna inte blir antagna till de utbildningarna, för att de antingen saknar behörighet eller inte har poäng nog.
Jag kom inte in på Naturvetenskapsprogrammet som jag, och framförallt mamma, hade hoppats på. ”Okej, Volkan. Du kom inte in, men jag hoppas att du går på gymnasiet i alla fall”, sa mamma i samband med det bistra antagningsbeskedet. Det var inte farligare än så. Inga utskällningar, antydningar till att jag var dum i huvudet, ingen besvikelse… Och bara där släppte en stor del av min ångest och känslan av misslyckande. Och betryggande nog vågar jag påstå att jag enbart har stött på föräldrar som stöttar, och intar en ny realistisk position när deras barn möts av ett negativt antagningsbesked, inte uppnår de skyhöga poängen eller till och med inte kvalificerar in sig till utbildningarna föräldrarna hade hoppats på.
Efter att ha gått igenom reservlistorna på Gymnasieantagningen kom jag in på Omvårdnadsprogrammet, som det hette på den tiden, och där kunde min berättelse om gymnasiet ha slutat lyckligt – men icke! ”Lyckligtvis” dök det upp en plats på Naturvetenskapsprogrammet och jag tackade ja, utan att tveka. För att göra en lång historia kort resulterade programbytet i ett totalt misslyckande och avhopp. Det var helt enkelt för svårt och jag var inte kapabel att tillgodose mig utbildningen. Efterföljande läsår landade jag på Samhällsvetenskapsprogrammet. Jag kunde aldrig ha hamnat mer rätt!
Inkludering av föräldrarna i studie- och yrkesvägledningen?
Hur skulle min och många andra ungdomars historia bli om studie- och yrkesvägledningen även involverade föräldrarna? Jag menar inte enbart information och möjlighet för föräldrarna att ställa frågor – utan studie- och yrkesvägledning som en mer kvalificerad insats. Jag tror att Parent Involved Career Exploration (PIECE) och andra närliggande metoder/koncept skulle kunna vara ett utmärkt sätt skulle bryta invanda mönster.
Studie- och yrkesvägledning skall förvisso vara elevcentrerad. Därför är det en sund ryggmärgsreaktion att ställa sig frågande till att involvera föräldrarna i vägledningen. Å andra sidan bör man fråga sig vilken nytta intensiva vägledningsinsatser har om föräldrarna ändå drar åt ett annat håll eller om hemmets kultur överskuggar elevens egna beslut inför gymnasievalet.
Jag inser givetvis att det finns många risker med att bjuda in föräldrarna in i vägledningen. Syftet ska vara glasklart från början och vägledaren skall vara bekväma i rollen som samtalsledare – även för vuxna! I annat fall kan sessionen bli en rejäl flopp.
[Texten är omarbetad 2023]
